MIN FÖRLOSSNING

Okej guys, I am not going to sugarcoat anything. Här kommer min förlossnings berättelse. Är du förlossningsrädd så ber jag om ursäkt i förväg för min ärlighet, jag lever och mår bra haha, och mitt minne börjar suddas ut, så om ni frågar mig nu: ”skulle du göra om det?” så är svaret ja!, men om du frågat mig dagen efter hade jag svarat aldrig i hela livet haha, nästa gång blir det kejsarsnitt. Men iallafall, här kommer det!

Jag fick föda i vecka 41+5, med igångsättning och jag är så så så tacksam över att jag fick det tillslut för jag mådde verkligen inte bra sista veckan alls. Jag hade sån jävla ångest och ville bara ha ut honom, inte för min egna rädsla utan för att jag kände mig så maktlös och sett SWEPI studien om att låta barn stanna i magen efter vecka 42 VS vecka 41. Jag har alltid varit extremt överbeskyddande över barn och kan på riktigt börja gråta om jag ser ett barn gråta, även om jag inte känner hen, men när det kommer till barn så känner jag x 2000 och man kan väl säga att det inte direkt är någon försämring till mitt egna barn. Handen på hjärtat så är jag nog en sån där jobbig jävla hönsmamma som folk suckar åt, jag ska försöka jobba på det så gott det går.

Jag ville bara ha en tid för igångsättning, ett datum att liksom kunna slappna av inför och veta ”okej om han inte kommit ut innan detta datum så plockar de ut honom” men trots min rädsla och trots att Danderyd själa på sin instagram bland annat gått ut med att de stöder SWEPI studien så skickade dem hem mig gång på gång. Vi letade omkring som galningar på lösningar, utomlands etc. andra landsting och tillslut ringde vi ledningen på respektive sjukhus och fick svar från Danderyd att ja, för att vi varit där många gånger pga. minskade fosterrörelser (hade promblem med detta typ hela graviditeten) så skulle vi få komma dit dagen efter på en igångsättning. Dvs, 29e oktober och jag kände sån lättnad. ÄNTLIGEN skulle vi få ut honom.

Ledsen om det ovan var så dramatiskt men det kändes förjävligt helt ärligt. Jag hade dödsångest i princip. Så, nu till den roliga delen av berättelsen. Dagen D! Från och med den 29e september har jag BARA bra saker att säga om Danderyd förlossning. Jädrar alltså.

Dagen D.

Vi vaknade av att alarmet ringde ca 8:00 då vi hört att vi skulle ringa in då för att kolla när under dagen vi kunde komma in, vi hade inte ätit något eller städat klart hemma för vi tänkte ”ja ja, de lär väl skjuta fram det”, men ikke! Hej Isabella sa dem, ni kan komma in direkt!

Herregud, VA! Vad händer?! Jag och Tobi tittade förvånat på varandra och fixade iordning oss så snabbt vi bara kunde för att ladda upp och messade Nina om hon kunde ta våra nycklar och hjälpa oss med det sista hemma medan vi åkte till förlossningen. Jag tror att Tobias var mer nervös än mig här haha, jag var så jädra målfokuserad och tänkte nu JÄDRAR ska han ut på ett eller annat sätt men han ska ut levande och han ska må bra. Vi ringde till Cellaviva i bilen som skulle samla in stamceller under förlossningen och åkte in.

På plats möttes vi i entrén av två supergulliga undersköterskor/sjuksköterskor som tog så väl hand om oss. Vi fick ett eget rum och jag kommer ihåg att jag tänkte ”shit, när vi lämna detta rummet så rullar vi ut med en son!, det är HÄR han kommer födas! Så jädra sjukt!”. De tog lite tester och CTG på mig och bubbis, kollade så att huvudet låg ner osv. och det gjorde det – ruckbart men någorlunda fast.

Från journalen: 
11:20, Induktion, Bedömmning:
24 årig, beslutar om induktion pga. humanitär indikation. CTG: Normalt
Normal hjärtaktivitet, livliga fosterrörelser
Cervixstatus: Ruckbart huvud. Cervix bib 2cm, sakralriktad, medium konsistens, öppen 1cm

Bishopscore: 3p

Beslutar om induktion med prostagladin, angusta enligt lågriskprotokoll.

  • TANKAR:
    YEY, 2 månader förverkar gav alltså 1 cm haha, TACK för inget kroppen, satt uppe några nätter med mensvärk i duschen utan att värktabletter hjälpte i flertal timmar och tänkte att nu händer det ju något men uppenbarligen hände det inte mycket inte. 

Jag fick ta ett piller med 2 timmars mellanrum och totalt max 8 st. Det var lite som julafton, ”Är det nu jultomten kommer?” tänkte jag konstant mellan 11:26 då jag tog mitt första piller och 02:00 när jag tog mitt sista piller, men jultomten kom aldrig om vi säger så haha. Jag hade mest ont i öronen, jag hade nämligen börjat dra på mig öroninflammation som sedan blev en historia i sig, men som tur var slutade jag att klaga på örat dagen efter om vi säger så haha.

02:40 börjar jag må riktigt illa och spyr någon gång, en sjuksköterska visar Tobias någon punkt han kan trycka på för att hjälpa mig, sen försöker vi sova en blund, det gick inge vidare för mig men jag tror jag lyckades få en timma iallafall och tobias kanske fick 2.

Vid 06:23 började jag må riktigt illa och spydde några gånger, så jag fick någon vätska i blodet som skulle göra det bättre, och lite bättre blev det ett tag som tur var. Någonstans här fick jag in en ballong i fiffi med eftersom att angusta inte riktigt funkade för mig. Jag hade värkar hela natten från och till men dem gav inte så mycket ahah, så när de kom in efter 8e Angustan kommer jag ihåg att jag tänkte ”nä fan, inget funkar på mig, jag kanske inte är menad att föda barn, jag kanske inte kan det”. Samtidigt ser jag en dum jävla kommentar från en tjej på instagram som skriver ”jag och min man är läkare och vi tror att du kommer bli snittad” och jag blir så jävla ledsen så jag stänger av mina PM och har haft de avstängda sedan dess. Fullt fokus på att de ska ha FEL. Vi ska inte alls få nåt jävla urakut kejsarsnitt. Han ska ut och han ska må bra in i det sista tänkte jag och försökte samla mig.

Efter ett tag med ballongen uppe i livmodern var det dags för undersökning och en äldre dam gör undersökningen, ”här händer det ju inget” sa hon och ryckte tag i ballongen hahah. FY FAN. Det kändes du! ”nu kan du börja blöda lite” sa hon, och så började det göra jädra ont non stop som riktigt kraftig mensvärk haha. Jävla kärring, tänkte jag tacksamt för jag var samtidigt tacksam över att hon ville att det skulle hända grejer haha.

08:20

Kommer samma sköterskor in igen, nballongen har inte trillat ut tyvärr och så kommer dem dit igen, och jag ser hur ena tjejen rycker tag i ballongen igen. FAN FAN FAN hinner jag tänka nu jädrar kommer det göra ont! Men det gjorde det inte och ut flög den där jävla balongen haha.

Från journalen:
VU: cx bib 2 cm, MM öp 4cm, ffd huv i b-ing

09:10 är jag tydligen igång och spyr igen och får lite till medicin direkt in till blodet haha. TackaR.

09:50
Upplever tilltagande smärta, oregelbundna värkar 1-2/10. Får lustgas/syrgas 50/50

10:20
VU: cx bib 2cm mediosakral, MM öp 4cm, ffd huvud i b-ing.

De tar hål på vattnet!! 
Klart fostervtten, önskar EDA innan värkstimulerande dropp.

10:56
Epidrual lagd,
alltså som jag var rädd för EDAN, men herregud, det är guds gåva till kvinnan, så kände jag trots att den bara tog på halva kroppen haha. Eftersom epidrual kan försvaga egna värkar så försökte jag verkligen vänta in i det sista till att be om den, men tillslut kunde jag bara inte vänta mer pga smärtan, ge mig EDA! Sa jag 20 minuter efter att de gett mig indikation på att det kanske är bäst att härda lite hehe. Men det ångrar jag inte en sekund. Bästa jag gjort haha. Sån jädra lättnad att tårarna rann av lycka när jag kände att det faktiskt funkade.

12:23 
Fick narkosläkaren komma in och avlägsna den förra och sätta i en ny då det fortfrande bara funkade på högra sidan, och andra gången han la den så funkade den UTMÄRKT!

Här emellan låg jag bara och var inne i mig själv, spydde non stop och sa till tobias emellan värkarna ”Tobias om du älskar mig, kan du påminna mig om att aldrig någonsinn föda vanligt igen! Jag vill ha kejsarsnitt”.

14:20
Kommer det in två sköterskor för att undersöka mig, 
”nåväl, inget lär väl hänt denna gång heller” tänkte jag skeptiskt men tvi fick jag när jag själv såg hennes förvånade ansiktsuttryck delat med lycka säga ”DU ÄR HELT RETRAHERAD!” Huvudet är nedom spinae och det är nog inte långt kvar till du ska börja krysta Isabella!

Jag börjar gråta av lycka blandad med ren skräck och tänker VA!? Det funkade! Tobi, det funkade!! (Jag har för mig att Tobias faktiskt grät en liten skvätt här också men det ska vi inte nämna på bloggen hihi, fast nu gjorde jag det ändå).

Här låg jag helt stilla och försökte ”slappna av”, jag ”sov” och tog en värk när den kom helt enkelt, helt inne i mig själv med tilltagande smärta och tryck neråt. Om jag ska beskriva känslan så kändes det som att jag hade ett blowlingklot i magen som var för tungt för musklerna som försökte ta sig ut.

Jag hade stenkoll på bubbis CTG och hjärtljud och tänkte att, så länge som han mår bra och är stark så ska jag bara andas och ta det lugnt. Jag lämnade allt över helt till kroppen och lät den trycka ner honom själv utan att krysta eller trycka på. Jag försökte helt enkelt låta kroppen jobba och fokusera på att mentalt hantera smärtan.

17:00
Nu får jag börja krysta! och det gjorde jag, med hennes guidning på att stanna och att trycka på. Målfokuserat. Det var tungt men också ”coolt” att få vara lite aktiv. Det fanns sekunder då jag började tvivla på min styrka, men 17:17 kom han ut! 

Jag kommer ihåg att jag kände att huvudet var påväg halvt ut och såg hur det stänkte upp blod på ena sköterskan och tänkte ”jaja, nu blev det klipp och sugklocka och hela grejen, hejdå fiffi vi hörs”. Sen kommer nästa krystvärk och jag trycker på (och skriker en del för att få kraft), och han kommer ut! Jag är i chock och ser hur han hänger med huvudet ihop och skriker innan han landar på mitt bröst och kravlar omkring, stark som fasen, mycket hår och lite fosterfett och skriker och skriker.

HAN LEVER! Tänkte jag och ser hur Tobias fäller några tårar till vänster om mig och säger hur vacker han är. Jag är helt tagen och vet knappt vad jag ska göra. Mycket hår på huvudet och jag försöker att bara krama honom och pussa på honom så att han ska må bra.

Så jävla sjuk känsla. Min lille C är här och han mår bra! 10 av 10 poäng på allt fick han och vägde 3840 gram och var 53 cm lång.

Några minuter senare kommer moderkakan ut och det kändes knappt – inget att vara rädd för! Sen ser jag Cellaviva teamet samla ihop lite stamceller och önskar oss grattis innan de försvinner ut igen.

”Nu ska jag bara kolla bristningar osv Isabella och sen se vad som behövs sys och så” säger sköterskan och jag svarar: ”Jahopp, hur mycket behövs sys efter det där klippet då, har jag någon fiffi kvar?” hahah, och vi skrattar alla sammans lite grann och hon säger, nej vi behövde inte klippa eller använda sugklocka. Ofan säger jag och sa att ena sköterskan har blod över hela sig så jag antog att det hänt haha.

Men som tur var var det bara en grad 1 bristning i någon ytlig slemhinna, vad nu det betyder men jag har inte dirket kännt av något eller sett något så jag antar att det inte var någon fara.

Vi försöker samla oss och ta in att VÅR SON ÄR HÄR?!

Sen försöker de få mig att kissa – men jag kan inte. Aldrig hade jag fattat att det var en sån grej men det är det tydligen, tror det har något med EDA att göra men kissa kunde jag inte så de fick urintappa mig för 3e gången innan vi fick rulla upp till BB.

Det kanske jobbigaste dygnet mentalt i mitt liv. Så så så mycket kärlek och stackarn var så hungrig, jag satt med honom på min tutte NON STOP hela natten medan Tobias handpumpade den andra och så bytte vi. Jag hade sån ångest så tillslut bad vi om mjölkersättning och då blev Constantin mycket lugnare och kunde sova tillslut. Vi vakade över honom non stop i två dygn och jag var så nervös inför plötslig spädbarnsdöd.

Tyvärr är jag fortfarande jättenervös inför det men vi försöker verkligen göra ALLT ALLT ALLT för att minimera riskerna. Vi har införskaffat ett sånt ”blöjlarm” med som sitter på hans blöja och mäter temperatur och andetag. SNUZA Pico heter den om ni vill kika upp den, den kopplas till en app och börjar vibrera och larma om han slutar andas. Något som gjort att det blivit lite lättare att somna så jag är så så tacksam över den uppfinningen och hoppas på att den aldrig behöver komma till ”användning”.

Hur som helst, TUSEN TUSEN TACK till fantastiskt utförande av Danderyd förlossning. Trots att det var den värsta smärta i hela mitt liv så WOW! Fan vad coolt. Allt gick ju bra, jag lever, min kropp mår bra och min lille Constantin mår bra.

Nu försöker jag bara ta in att hantera allt, min högsta högsta prioritet är att vara närvarande med lille C nu, non stop. Så fort han gör en minsta grimasch vill jag vara där och krama honom, och det kan jag just nu så jag försöker passa på.

Att skaffa barn är verkligen som att ta sitt hjärta och gå runt med det utanför kroppen. Det är verkligen en känsla man inte kan beskriva innan man fått barn. Han är mitt liv och utan honom är jag absolut ingenting. Jag börjar typ gråta bara jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, min fina familj. Den familj jag alltid drömt om att ha har jag nu, och det har fallit en och annan lyckotår ibland, ibland tårar av rädsla för att inte räcka till, men herregud, det är så mycket kärlek att kroppen knappt kan hantera det. Min fina fina kärleksfulla familj, för er gör jag allt. En förlossning igen, hell yeah. Till och med det 😉

Write a comment